Kapitel
Hästen bakom skolan
### Kapitel 1: Hästen bakom skolan
Grästuvorna kittlade Fridas vader när hon smög runt det gamla cykelstället, och just då hörde hon ett ljud hon aldrig hört bakom skolan förut — ett mjukt frustande, som när någon andas ut genom näsan på ett skrattretande sätt.
Skoldagen hade precis slutat. De andra barnen strömmade mot bussarna och mot föräldrar som väntade vid grinden, men Frida hade glömt sin vattenflaska i idrottssalen och tagit en genväg bakom skolbyggnaden för att slippa trängseln. Där, på den lilla ängen mellan skolans röda vägg och den höga häcken, stod en häst.
Den var inte som hästarna Frida sett på bilder. Manen såg ut att ha små frostkristaller i sig, fast det var varm eftermiddag i maj, och pälsen skiftade som vått skiffer när molnen drog förbi ovanför. Hästen betraktade henne med ögon som var mörka och blanka som kastanjer, och den rörde sig inte alls som om den ville springa iväg.
"Hej", sa Frida försiktigt och stannade på behörigt avstånd, precis som hennes mamma alltid sagt att man skulle göra med djur man inte kände. "Var kommer du ifrån?"
Hästen svarade förstås inte med ord. Den bara sänkte huvudet en aning och tuggade lite på det höga gräset, som om den ville visa att den inte alls var farlig.
Frida kände hur nyfikenheten kittlade i fingertopparna. Hon tog ett steg närmare, långsamt, precis som man smyger fram till en katt man vill klappa. Marken under hennes gympaskor var fuktig efter förmiddagens regn, och luften kändes svalare här bakom skolan, i skuggan av den stora lönnen som väckt löv över hela ängen.
"Du får inte vara här", sa Frida, fast hon egentligen inte visste om det stämde. "Det här är skolgården."
Hästen lyfte blicken och såg rakt på henne, och för ett kort ögonblick tyckte Frida att den nickade. Bara lite. Precis som om den höll med.
Ett skrikande läte hördes från grinden — någon ropade att bussen snart skulle gå. Frida ryckte till men kunde inte få sig själv att gå därifrån. Inte än.
"Jag heter Frida", sa hon istället och satte sig försiktigt ner i gräset, på behörigt avstånd men ändå nära nog för att hästen skulle förstå att hon inte tänkte springa sin väg. "Jag kommer tillbaka imorgon. Om du fortfarande är här."
Hästen frustade igen, mjukt och lugnt, som ett svar hon nästan kunde förstå. Sedan vände Frida sig om och sprang mot bussen, med hjärtat fullt av en fråga hon inte kunde släppa: vem — eller vad — var hästen bakom skolan?